Respekt för pengar

Min mamma, dotter till en hemmafru och en snickare, växte upp på 30- och 40-talet. Som liten sålde hon handplockade blåbär för 60 öre/litern och efter folkskolan började hon arbeta som sömmerska i en av Göteborgs många textilfabriker. Min pappa arbetade med tillverkning av strumpor och blev så småningom förman innan hela textilindustrin blev utkonkurrerad av fabriker i Taiwan. Pappa förlorade sitt jobb och gick arbetslös ett år, innan han fick arbete som vaktmästare på ett kontor.

Tillsammans tjänade mina föräldrar inte mycket, men de klarade sig och trots låga löner lyckades de spara pengar. I början av 70-talet hade de råd med kontantinsatsen till en villa utanför Göteborg. Fram tills dess hade de aldrig tagit ett lån, ännu mindre köpt något på kredit. Att de med sina små inkomster kunde köpa ett hus beror på en sak allena: De hade respekt för pengar. Möblerna som köptes till det nya huset betalades med pengar de sparade ihop och familjebilen blev utbytt först när de hade råd. Kort sagt: de levde på sina inkomster.

Själv förlorade jag respekten för pengar ett antal år på de sena 90-talet. Jag började tro på ständig ekonomisk tillväxt och att nya lån - på ett boende som aldrig skulle sluta öka i värde - kunde finansiera en livsstil med långa resor och prylar. Det slutade med flera blancolån, ständig stress och till slut ett uppvaknande - jag betalade av mina krediter och började spara.

Idag har jag återknutit mitt ekonomiska liv till det jag fick lära mig som barn. Jag försöker visa respekt för pengar och jag lever på min inkomst, inte på lånade pengar. Jag minns också min mammas ord om att spara pengar varje månad. Ibland när utgifterna för familjen blir stora kan det handla om hundra kr.

Hundra kronor är inte mycket, hundra kronor har alla råd med. Många hundralappar blir mycket pengar.