Vad hände?

Läser igenom gamla inlägg och inser att en del saker har förändrats sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Andra saker är precis som förut. Följande är annorlunda:

1. Jag har inte alls nått de mål jag satte upp
Jag läser mina gamla målsättningar om krisfond och annat. Inga av dessa mål nådde jag. Jag hade tidigare en kontant buffert, men den har gått åt.

2. Jag sparar på ett helt annat sätt nu än tidigare.
Mitt enda sparande är nästan löjligt förenklat. Jag har bara ett långsiktigt sparande i aktiefonder. Dessa pengar rör jag inte. Idag motsvarar värde på aktiefonderna det jag ägde totalt 2013. Man kan alltså säga att det skett en omfördelning från buffert till långsiktigt spar. Mitt totala ägande har egentligen inte blivit större. Jag kompletterar det med en buffert på 25 000 kr i ett OK-kort utan årsavgift och med kickback om jag använder det. Min buffert är med andra ord inte min egen utan OK:s

3. Jag har betydligt bättre inkomst nu (och betydligt högre konsumtion)
Jag har bytt jobb sedan jag skrev sist och har nu en lön som ligget betydligt över genomsnittet. Alltså borde jag kunna spara mer, men jag har också hittat nya dyra intressen.

Vad har inte ändrat sig?

1. Jag handlar inte på kredit. 
Jag handlar kontant. OK-kortet ligger i stort sett oanvänt. När jag i undantagsfall har använt det betalar jag hela räkningen när den kommer.

2. Jag har fortsatt att hålla ner mina fasta kostnader. 
Alltså är skillnaden mellan vad jag ska ut med varje månad och min inkomst stor. Det betyder också att jag skulle kunna klara mig på en betydligt lägre inkomst om jag blev tvungen. Det ger mig en viss trygghet. Samtidigt finns där en sårbarhet eftersom jag har fortsatt stora bostadslån och ingen vet ju vad som händer i framtiden med räntorna även om de är låga just nu.

Borde jag oroa mig? Jag kan känna oro över att sakna egen buffert, men jag finner det så otroligt svårt att låta den vara i fred. Av någon anledning går det betydligt enklare att "glömma bort" mitt aktiefondsparande. Om någon har ett tips på hur man bygger upp en buffert som bara används i nödfall så mottages det tacksamt.

Kontant upplopp

Julhandeln går nu in i sin mest intensiva fas. Affärerna är överfulla och många människor är trots långa köer lite extra trevliga. Det är nu lockelsen att köpa på kredit brukar blir som störst. Handeln lockar med inköp nu och betalning i februari. Och i vågskålen ligger rättvisefrågorna oroligt och skaver: "Har jag köpt tillräckligt?" Köper jag nu det till honom måste jag väl ändå köpa något mer till henne?" Och så kan det bli några julklappar ytterligare trots att pengarna inte finns. När räkningen kommer i februari är det så lagom roligt att betala för en råsaftscentrifug som står och dammar i någons skåp.

Julen är konsumtionens högtid och önskan om lite avstressad frid får man försöka finna i tiden mellan alla besök i affärer. Det är inte lätt eftersom allt annat också ska hinnas med. Ni vet vad jag menar. Men det är ändå så himla trevligt med jul. Och inte för att man ska shoppa så plånboken blöder. Och nog för att det alltid blir lite ångest, men det blir det på andra tidpunkter på året också. Det är något speciellt med att få vara tillsammans med människor man tycker om. Lite mer. Och lite längre. Jag är privilegierad som får det.

Det jag måste ha koll på är det här med att inte förköpa sig. Det måttfulla kommer inte gratis för mig. Därför är min regel om att nettospara extra viktig så här års. Lite ska jag sätta undan (även om det blir väldigt lite) och julen ska finansieras med de pengar jag faktiskt har. Det innebär också att januari blir fattigt, men det är ett pris jag är villig att betala. Köp för pengar jag inte har finns i min historia. Det tänker jag inte börja med igen.

GOD JUL!

Månadsrapport nov 2013

Sen månadsrapport i en höst som kommit att bli allt mer stressig p.g.a. arbete och annat som pockar på min uppmärksamhet.

Det har varit en bra månad. Jag fick lön retroaktivt och nettosparade 10 500 kr.

Värdeutvecklingen på aktier och fonder har inte varit fantastisk, men plus har vänts till minus och den opålitliga aktien har gått ner något mindre den gångna månaden. Jag har tvingats inse att det är en korrigering neråt och ingen tillfällig svängning. Alltså måste jag nu antingen sälja eller hoppas på att företaget har fundamentala värden på längre sikt. Envis som jag är hänger jag nog kvar.

Min målsättning som jag satte upp för några månader sedan att spara ihop 75 000 kr till en krisfond senast den 30 april kommer jag inte att uppnå. Det är problemet med målsättningar, att det blir lite nedslående när man ser att det inte kommer att lyckas. Men jag är ändå nöjd. Krisfonden har ökat med 6 000 kr och är nu uppe i drygt 22 000 kr. Jag räknar ut vad som finns i krisfonden på följande sätt: De två översta posterna i sammanställningen ovan adderas och så drar jag bort 25 000 kr som är min dedikerade buffert. 35250 kr + 12019 kr = 47 269 kr - 25 000 kr = 22 269 kr.

Jag fortsätter också denna månad att envist redovisa mitt lån som en skuld utan att ta upp lägenheten som en tillgång. Jag fick ett tips förra månaden om att lyfta ut lägenheten helt och till nästa månad blir det nog så. Då kommer mitt egna kapital att se betydligt bättre ut. Att min skuldkvot plötsligt sjunkit med 19% beror på en löneförhöjning.

Nu har vi gått in i julmånaden. De lär bli dyrt.

Balansgång på slak lina

Jag har funderat mycket över hur sträng jag ska vara när det gäller min ekonomi. Det tycks som om när jag satt upp sparmål dröjer det inte länge förrän jag vill överge dessa och inta en betydligt mer avslappnad attityd till framtiden och istället köpa på mig en del saker som jag vill ha. För ska sanningen fram tycker jag om att konsumera. Å andra sidan kan jag bli kallsvettig när jag konsumerar för mycket och pengarna försvinner ur min hand istället för in på ett konto för att säkra framtiden.

Så hur gör man då för att hitta balans i sin tillvaro? För att både känna en relativ ekonomisk trygghet i sitt liv och samtidigt kunna ha roligt just nu?

Det enkla svaret är: Jag vet inte. Jakten på den perfekta avvägningen mellan återhållsamhet och slöseri förefaller snarast evig. Däremot vet jag följande:

1. Jag vill inte ägna mig åt besinningslös konsumtion utan marginaler
2. Jag vill inte försöka bli rik eftersom jag då skulle tvingas underkasta mig en typ av sparande/investeringar som jag inte har ork för samtidigt som jag allvarligt måste se över mina inkomstkällor på ett sätt som jag inte är intresserad av. Förstå mig rätt, jag har naturligtvis inget emot pengar- jag vill bara inte för stor del av min tid åt att försöka komma åt dem.

Alltså funderar jag över hur man sköter sin ekonomi i utrymmet mellan rikedom och skuldsättning, dvs där det finns ett visst överskott att fördela. Antingen på inköp- och då inte bara på prylar utan framförallt på upplevelser - eller på tryggheten.  Frågan är alltså hur mycket man egentligen behöver sätta undan för buffert, krisfonder, framtidsfonder, pensionssparande, amortering etc.  När är det egentligen tillräckligt för att man ska vara tillräckligt säker på att inget ekonomiskt ont, i ett värsta scenario, kommer att drabba en med full kraft och lämna en försvarslös inför samhällslivets hårdhet?

Jag har inget svar på den frågan. Jag vet att jag skulle vilja ha 300 000 kr på ett konto som bara står där ifall att- men vet inte om det är värt besväret att spara ihop de pengarna. Kanske räcker det med 25 000 kr för att kunna ersätta ett trasigt kylskåp? Fast det känns ändå väldigt osäkert att inte ha mer. Frågan hänger också samman på hur jag ser både på samhällets som min egen framtid. Kommer jag att få ha jobbet kvar? Är jag attraktiv på arbetsmarknaden också om 10 år?

Eftersom jag ständigt ändrar mitt svar på frågan om hur mycket pengar man egentligen behöver ha undanstoppade återkommer jag också till en annan fråga varje månad när lönen satts in på mitt konto: Sparar jag tillräckligt av lönen nu eller kan jag spara lite mindre och köpa lite mer?

Månadsrapport oktober 2013

När oktober månad nu strax är slut och vi går in i den gråaste av årets alla månader är ett ljus i mörkret för mig att jag ökat mitt nettospar med 8 000 kr:

1000 kr har gått till pensionsspar, 3 500 kr till aktiefonder och 3 500 kr till min krisfond. Det sistnämnda är lite lågt om jag ska nå målet på 75 000 kr till slutet av april. I nuläget ligger krisfonden på 16 000 kr, alltså återstår att spara ihop 59 000 kr. Nästa månad är dock planen att jag ska tillföra fonden betydligt mer för då får jag retroaktiv lön. Jag gör också ett tillfälligt uppehåll i aktiefondsparandet för att ge krisfonden ett rejält lyft.

Mina fåtalet aktier fortsätter gå kräftgång och det blir återigen ett litet minus i värdeutvecklingen. Kanske borde jag ha sålt av dem, de har tappat mer än halva värdet på två månader, men jag har bestämt att äga dem långsiktigt och håller fast vid det.

Skuldkvoten ligger kvar över 500% men nästa månad blir det ett litet skutt nedåt eftersom jag kommer att få årets löneförhöjning.

Tack för kaffet!

Det damp ner ett erbjudande från Fortum i brevlådan. Ifall vi tecknar ett rörligt ettårsavtal före den 30/11 kommer vi att få följande:
- El till deras inköpspris
- Låg månadsavgift
- Inga övriga påslag
- El från vattenkraft
Och - tänka sig - en kaffemaskin värd 1 495 kr!

Nu hade jag tänkt att det här skulle bli ett kritiskt inlägg mot Fortum som lovar att sälja el till inköpspris utan att tala om vad det kostar, samtidigt som de vill ge mig en kaffemaskin på köpet. Ett lockande erbjudande som syftar till att förblinda mitt kritiska tänkande. Men jag får pausa mitt ifrågasättande sinne. För när jag går in på elskling upptäcker jag att Fortum ligger i topp tre på rörliga avtal som binds under ett år. Och när jag går in på Fortums egna kampanjsida där avtalet ska tecknas ligger det visserligen något högre. Men bara tre öre. Plötsligt framstår kampanjen som lockande.

Det billigaste avtalet just nu i vårt område oavsett bindningstid, erbjuder Göta energi. Kostnaden ligger på 88,34 öre/kWh. För Fortums ettårsavtal med kaffemaskin på köpet betalar jag 91,35 öre/kWh. Det är 120 kr i skillnad/år med vår förbrukning. Alltså får jag en kaffemaskin värd 1 495 kr för 120 kr. 1 375 kr i vinst, eller?

Jag går in på Prisjakt och kollar vad kaffemaskinen, en Caffitaly M2 egentligen kostar. 899 kr kan jag få den för och plötsligt minskar vinsten med 600 kr. I Prisjakts kommentatorsfält hittar jag någon som tecknat avtal hos Fortum för ett år sedan och fått samma maskin på köpet och en annan som köpt maskinen på mellandagsrea för 250 kr. Plötsligt är vinsten nere i 130 kr och nu känns det inte så lockande längre.

Spiken i kistan kommer när jag till sist inser att maskinen enbart kan användas med kapslar från Löfbergs lila. Inget ont om Karlstad, men kaffe kan de inte rosta. Så nej tack Fortum. Jag avstår.

Oviktiga pengars värde!

"Pengar är inte viktiga för mig" utbrister min vän plötsligt. Jag känner irritationen komma krypande men stillar mig och frågar så lugnt jag förmår: "Hur menar du då?" "Jag tycker det är så många människor nuförtiden som verkar helt uppslukade av pengar. Det är aktier hit och fonder dit. Allt verkar bara handla om pengar."  Eftersom jag just då inte orkar konfrontera honom med att han själv har en slant sparad, äger en bra bil och en sommarstuga utöver sitt boende på en trevlig stockholmsadress, byter jag ämne.

Jag tycker inte att min vän ska be om ursäkt för sina tillgångar, han arbetar själv ihop pengarna som betalar för det han äger. Men, jag skulle vilja att han tillstod det självklara, nämligen att pengar, eller snarare det som kan köpas för pengar, är viktigt även för honom.

För pengar är viktigt, viktigare än många av oss vill medge. Utan pengar går det knappast att överleva. Det är egentligen så pass självklart att alla påståenden om pengars oviktighet blir ganska fåniga. Det vet alla som någon gång på allvar verkligen saknat pengar och knappt kunnat skaffa sig mer än det absolut mest nödvändiga. 

Jag antar att det vi människor menar när vi säger att pengar inte är viktigt är att vi inte vill bli snåla och giriga och att vi inte är beredda att gå över lik för att komma över lite slantar. Och att vi vill vara något mer än bara konsumenter. Vi vill kunna se oss själva i spegeln och tänka att vi betraktar en givmild och god människa.

Men nu blir det svårt. För vad är ekonomisk givmildhet? När jag ger till en tiggare eller sätter in 500 kr till Rädda barnen? Och hur mycket ska jag dela med mig för att det ska vara tillräckligt? Är jag givmild om jag måste ställa mig de här frågorna?

Jag har inga svar. Jag ger till tiggare ibland, ibland inte. Allt mer sällan nu sedan jag blivit säker på att det finns nätverk som organiserar tiggeriet. Jag sätter in en hundralapp då och då på något 90- konto och har ingen aning om det gör nytta. Skulle någon i min närhet behöva pengar skulle jag inte tveka att ge, men är det givmildhet? Det är väl kärlek?

Jag vet i alla fall att pengar är viktigt för mig. Det är viktigt för att jag ska kunna betala mat och hyra och för att jag ska kunna känna ekonomisk trygghet både nu och i framtiden. Och för att jag ska kunna köpa mig ett och annat som jag vill ha bara för nöjes skull. Och jag tillåter mig det, trots att världen känns orättvis när andra inte har samma möjligheter. Jag känner viss skuld för det. Men det bryr sig  världen inte om.