Den främste ekonom jag känner till!

Sticker emellan mina inlägg om köpvanor och konsumtion med en kort liten betraktelse av en av de största ekonomer jag vet namnet på och också känner personligen :). 

Hushållets främste privatekonom är vår hund. Han vet exakt vilka insatser som behövs för att få största möjliga avkastning och han kan konsten att prioritera.

När han kommer in från en promenad med sambon strax före sin middag springer han snabbt fram till mig för att hälsa. I annat fall stannar han en stund och vill kela, bli kliad under halsen och helst också på magen. Men vid matdags gäller helt andra regler: Han vänder innan han ens har hunnit fram till mig.  Det är som en liten kort markering att han har sett mig och att han naturligtvis ska hälsa eftersom han är en artig hund och förstår att jag är viktig för honom. Men just då när det vankas middag, vänder han snabbfotat på klacken och försvinner som en avlöning ut i köket för att med sina olika små tricks motivera min sambo att omedelbart hälla upp en stor skål med mat.

Han sätter sig på mattkanten under köksbordet. Jag har ingen aning om vad han fått just det ifrån, men det är en signal till oss att nu är det dags för föda. Sedan cirklar han mellan sin matskål och skåpet där maten förvaras, allt ivrigare. När maten hälls upp har han ett obetalbart och nästan fanatiskt uttryck i sitt lilla hundansikte. Sedan vräker han i sig allt på ungefär 13 sekunder och tittar sig sedan omkring ungefär som om han frågade: När blir det frukost?

På promenad sniffar han omkring i buskagen. Ivrigt rör han sig från planta till planta för att på kortast möjliga tid hinna markera sin lukt så att alla andra hundar i grannskapet ska veta vem som bestämmer. Att med glada tillrop försöka få kontakt med honom då är lönlöst. Pliktskyldigt kan han vifta lite på svansen, men tittar upp gör han inte. Istället kör han huvudet ner i nästa grästuva. Han kan sedan länge till vår runda och vid det här laget vet han hur man får mesta möjliga sniffande och markerande ur dessa metrar.

Om kvällarna, när maten har serverats och sista kvällsrundan är avslutad, då sitter han plötsligt framför mig, blicken riktad klart in i min och med en trumpinne som slår mot golvet. Då duger jag. Då vill han kela och helst länge.

Nu är han ingen dum hund. Han är som sagt en riktigt slipad ekonom och förstår att ta emot det som ges. Om jag går fram till honom och sträcker fram min hand, stannar han upp och låter sig bli kliad under halsen. Samtidigt kan jag inte låta bli att notera den där blicken som han slänger åt sidan för att se om det är mat på gång. Som sagt, han är ingen dumskalle.