Lön för mödan?

Jag hade lönesamtal  förra veckan och det blev en besvikelse. Förra året lovade chefen i ett svagt ögonblick att jag skulle "kompenseras" i år efter att jag gått miste om en löneförhöjning som kom andra till del. Men så blev det inte. Istället tvingade jag till en del smärtsamma insikter om hur det faktiskt går till när löner sätts.

Jag är relativt säker på att min chef ser mig som en kompetent anställd som bidrar till verksamhetens måluppfyllelse. I alla fall är det de signalerna jag får. Min relation till chefen är god och jag har lätt att samarbeta med honom. Jag slutför alltid mina uppdrag med gott resultat, åtminstone är det vad jag får höra. Trots det har jag halkat efter lönemässigt. Hur kan det komma sig?

Jo, det beror på att jag inte byter arbete.

I Sverige har vi som säkert många känner till ett s.k. industrimärke. I år är det 2,6%. Det utgör ett riktvärde för stora delar av arbetsmarknadens löneutveckling. Konkret innebär det att den totala löneökningen på en arbetsplats där industrimärket är normen inte ska hamna över 2,6 %. Eftersom lönen sätts individuellt kan en del kan få 3,5% och en del får 1,5%, men det är svårt att få en rejäl höjning.

Det missgynnar människor som hellre stannar längre på sin arbetsplats och utvecklas i sin roll istället för att söka sig bort. Som jag t ex. Det innebär också att "kompensationer" från ett år till ett annat är lätt att utlova men svåra att leva upp till. Varje år har sin "pott" som fördelas motsvarande de fåtal procent som är årets industrimärke. När lönerörelsen är avslutad är pengarna borta. Därmed finns det inget kvar att kompensera med året därefter. Då finns det istället några nya få procent att fördela.

Alltså återstår att fundera över vad ett brutet löfte betyder och hur viktig lönen egentligen är. Jag tjänar bra jämfört med många andra, men sämre än en del med liknande arbetsuppgifter som jag själv. Det är ingen lätt ekvation att få ihop. Kanske är det ändå dags att söka sig ett nytt jobb?